Kion har haft lite feber och haft ont, men det verkar hittills som om tutten ger mer smärtlindring än vad morfinet. Så jag aggerar levande napp, med glädje, känns bra att kunna gör något för honom att inte bara sitta här och hjälplöst se honom lida. Just nu får han lite blod, då han tappat ca en 7e del av de blod han har, tydligen har han ca 700ml i vanliga fall och har tappat ca 100ml i drenaget, nu får han 70 och börjar återfå färgen. Han fick även blod under operationen.
Både palstikkirurgen och neurokirurgen har varit här och de har varit nöjda med oerationen. Den gick som på räls och de blev klara så fort det bara gick. Inget som drog ut på tiden. Lämande honom på OP vid 8,15 klockan 11.30 ringer dem och sen 12.30 har jag fått vara med honom på NIVA.
det är helt klart en märklig syn att se sitt barn så här. Han har kateter i snoppen, en syresättningmätare på stortån, en droppkanyl på handen, ett drenage i huvudet, och en central ven kateter (CVK) på halsen i vilken de gett blod och kollat blodvärden gett dropp osv. 5 sladdar/slangar att brottas med vid amning... blir lite lätt trassligt imellanåt ;)
Visst är det jobbigt att se honom så här och när han har ont, men allt det här har gått så himla bra att jag är förvånad och lättad. anspänningen som varit inför denna dag, ja nu känns den näst intill lite onödig. Men det är ju min bäbis och oron hör till, den fick man ju på köpet i föräldrarskapet, det är bara att acceptera.