Hittills känns det som om vi är väl omhändertagna och alla dessa träffar är nog bra för att skingra tankarna. Kion mår bra, tycker att det är roligt att vara mittpunkten och charmar alla läkare och syrror med sitt leende.
Senare på kvällen: Det har varit en lång dag, med många intryck. Nu ligger vi i sängen och myser. Vi har båda tvättat oss med bakteriedödande tvål, kion ska tvättas igen imorgon innan OP. Känns bra att samsova här, den lilla spjälsängen som finns är i metall och känns hemsk. Vill mycket hellre ha honom i min famn och bara vara nära.
OP blir imorgon vid 8 och mellan 13-14 får vi träffa honom igen. Då kommer de öppna upp skallbebet på Kion och göra en fontanell. Ush jag är så nervös, men han är lyckligt ovetande och sussar sött här intill. Förstår inte hur jag ska lyckas sova dock... ventilationen susar, det luktar sjukhus och klumpen i magen känns tung och kall. Men väckarklockan är ställd på 03.30 för att han ska fasta från 04. Undrar hur det ska gå för vårt lilla matvrak. Tänker att jag får väl tvångsmata honom vid halv 4 så han iaf har ätit så sent han får.
Detta är dagar jag inte önskar någon, samtidigt är jag så tacksam att när Kion är klar med denna OP och sen tummen så kommer han troligtvis kunna lämna det här bakom sig och vara "som alla andra".
Talade med en mamma här ikväll, hon såg Kion i spjälsängen. Hon berättade om första gången hon var här, när hennes dotter var 3 månader, hur hon grät när hon såg sängen... och hur hon nu, när dottern är 3 år, varit här så många gånger att hon kände att hon vant sig.
Åh jag tänker på alla dem vi sett här på barnsjukhuset idag, de små hjältar allihop, de som är här för kanske tredje gången, eller de som lever så här varje dag. Som vet att de kommer tillbaka, de där de hoppas att de kommer tillbaka, dem tänker jag lite extra på när jag känner att det är jobbigt. För vad är det som är jobbigt egentligen? Mer än oron och att han kommer ha ont ett par dagar? jag är glad om jag slipper vänja mig... ♡
skriven
Kramar
Mormor